Det ligger en vit man i din säng, mamma Av MATTIAS HANSSON Hi friends, This is Raju from Delhi. I used to have a very dark skin and naturally I was very depressed for that. Everytime I go outside, I feel someone is waching me, laughing or making some comments.” Sitter på hotellrummet i Bangalore och surfar runt på indiska chat-sidor för att försöka förstå folket vi ska studera under en veckas crash course i ämnet Indien. Förstår inte riktigt vad Raju från Delhi menar – det kan ju inte vara helt ovanligt med mörkhyade personer där. Men det är klart, jag har aldrig varit i Delhi och man ska inte tro allt man ser på TV. Det sa alltid pappa. Stänger av datorn och går en promenad i ett söndagsledigt Bangalore. Staden som är mest känd som ”Asiens Silicon Valley” verkar lugn och avslappnad idag. Jag går runt i centrala Cubbon Park och familjer har brett ut filtar och packat upp picknik. Andra leker med baren i en lekpark som väl knappast skulle fått varken miljö- eller park-förvaltningen hemma att jubla. Och några EU-normer följs såklart inte. Om man i vår överbeskyddade värld måste ha ett visst mått sand eller gummiasfalt under varje lekställning går det här bra med sten och betong. Barnen verkar overkligt lyckliga. Är själv ganska glad. Lätt på foten i hettan. Kommer på mig med att fortfarande vara harmonisk i sinnet efter att på flygresan sett den första riktigt bra Will Ferrell-filmen. Sånt kan ju göra vem som helst lycklig. Ferrell har varit på gång så länge, man har kunnat se i intervjuer och i andra (ofta misslyckade) filmer att det bor en stor komiker av Chevy Chase-klass under det tuktade krulliga håret. Men manus och sammanhang har alltid varit urusla. Tills nu. Filmen ”Stranger than fiction” är fanimej fenomenal. Det skulle vara frestande att kalla filmen för en amerikansk version av svenska ”Darling” men det blir antagligen orättvist mot alla inblandade. Will Ferrell är allvarlig - och roligare än någonsin. Sådant kan göra en Indien-farare glad vilken dags som helst på året. I utkanten av Cubbon Park når jag första målet för min söndagsvandring. Stadsbiblioteket i Bangalore är byggt i en morisk-kolonial stil och den rödrosa färgen kämpar för att hålla sig kvar på den putsade fasaden. Biblioteket är stort som entrén till Stockholms Stadsbibliotek men på hyllorna har man lyckats tränga in tusentals böcker som alla är mer tummade och använda och lästa än vilken som helst av böckerna på nämnda like i huvudstaden. Går förbi managementhyllan och ser den amerikanske boken som lovar lära ut ”How to sell anything to anyone in five minutes”. Och jag tänker att är dom här också och lurar i folk enkelhetens bedrägliga lov? Ja, det är klart dom är. Det gläder mig att se att den är den minst tummade boken på hyllan. Mest använda är de som är skrivna på någon av alla de tusentals indiska språken. ”Ask any policeman”, svarar bibliotekarien när jag frågar efter vägen till nästa promenadanhalt. Och när en trafikpolis pekat och dividerat en lång stund inser jag att det bara är tio minuters gångväg till Press Club of Bangalore. Den offentliga city-parken, biblioteket och pressklubben. Tre anhalter som brukar vara bra för att förstå en ny plats om du har kort om tid men vill veta mycket. I Bangalore ligger dessutom de tre inom gångavstånd. Det är mycket bra. Pressklubben visar sig vada fram i en söndagsloj stämning där några avdankade reportrar spelar spel och dricker bärs i skuggan på verandan till det som även här bär spår av en kolonialbyggnad. Någon sektion har möte under en av takfläktarna inne i huset. På anslagstavlan i entrén sitter en lapp med namn på medlemmar som inte betalt sina skulder i baren, prydligt med namn, adress och exakt summa på skulden. De som betalt blir överkryssade men kvarstår med skammen. Den listan skulle man vilja se på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Fast det är klart, de namnen finns ju redan på skvallerlistorna på nätet för de som har det perversa intresset av att veta sådant. Kan ändå inte låta bli att fundera över hur en svensk lista skulle kunna se ut. Kanske så här: Johan Croneman, fyra kroppkakor och 322 stora stark Amelia Adamo, tre viktväktarlunch och en flaska husets dyraste Chianti Anette Kullenberg, 18 lådor vin och en 17 askar cigariller Linda Skugge, 24 barnportioner och en låda för resterna (till katten) Peter Wolodarski, tre Ramlösa Ja, kanske det. Antagligen ungefär så. För att göra det enkelt för utländska journalister att verka i Bangalore-delstaten Karnataka har pressklubben gjort listor på de namn som är viktiga att känna till, med ursprung i delstaten. Mest kända musiker härifrån är, bara så du vet:   •  Basavaraj Rajaguru      •  Bhimsen Joshi      •  B. V. Karant Om du med äran och ärligheten i behåll kan säga att du känner till en enda av dessa namn så skriv till mig. Först tre öppnande rätta svar får en hembränd CD med lite mer lättsmält pop med Indien-tema (Sheila Shandra, Jah Wobble, Cornershop med ”Brimful of Asha” och givetvis det bästa indien-inspirerade från Boy George:s soloplattor). Tillbaka på hotellet. Får ett mejl från Klas Hallberg, en av Sveriges vassaste inspirationsföreläsare. Han skriver: ”Vid ett tillfälle när Coca-Colas förre VD, Roberto Goizueta, var under stor press intervjuades han av tidningen Fortune. Reportern anmärkte att Goizueta stod under hårt tryck och frågade hur han sov på nätterna. - Som ett barn, svarade Roberto. - Det är ju helt underbart! kommenterade reportern. - Nej, nej nej, utbrast Roberto. Jag vaknar varannan timme och skriker.” Tänker att snart blir jag pappa för andra gången och då vill jag inte ha ett jobb som Robertos. Vill kunna älska att lyssna på barnskrik under nätterna. Som en vaken dröm. I hotellet frukostmatsal hittar jag tabloiden Mid Day, Bagalore on the Move, och den kan denna dag berätta om två häpnadsväckande tilldragelser: 1. Bangalorianer slår ihjäl hundar på gatorna och skickar dom till staten Nagaland i norr där man äter hund som en delikatess. En anonym HR-chef i Bangalore ställer upp och försvarar – hundmördarna: ”Det är en delikatess och passar bättre till ris än vad kyckling gör”. 2. Hade vi landat några timmar tidigare på lördagen hade vi hunnit se, lyssna och uppleva förnekelsen av vår egen kultur, Rednex, live på the Palace Grounds i Bangalore. Förr var det Volvo, ABBA och smörgåsbord. Nu är det Cotton Eye Joe. Av de 200.000 som söker årligen kommer endast 300 in på de åtråvärda platserna vid Indian Institute of Management Bangalore, IIMB. Det sägs att rektorn för Harvard sagt att ”de som inte kommer in på IIMB är välkomna till oss”. Det här är Asiens elitskola. Här ska vi lära oss om landet och dess möjligheter. En av de legendariska indiska entreprenörerna är Vinay Deshpande. Han är i dag vd och ägare till Encore Software. Han förklarar: • Indien är den snabbast växande demokratin i världen (så särskiljer man sig från Kina, som växer snabbare). • Om 25 år är Indien och Kina världens två största ekonomier (USA trea). • I dag huserar Indien 300 miljoner medelklassmedborgare, om några år är dom ofattbara 500 miljoner. • ”Is here corruption? Yes. Is it a problem? No.” Och så har han effektivt dödat en av de frågor västerlänningar först landar i och sedan lätt stannar länge i. Professor Murali Patibandla tar vid och förklarar bland annat Kinas snabbare framfart i världsekonomin med att den totalitära staten där gör beslutsgångarna snabbare än i den Indiska demokratin, där fler ska vara med och bestämma om varje beslut. Men om det är priset att betala för demokrati så är de flesta med på att det är värt det. Professor Patibandla säger också att det tillkommer 10.000 nya bilar på Bangalores gator varje månad, samtidigt som den bottenlösa fattigdomen består. Indiens största utmaning är att hjälpa den del av den 1,2 miljarder stora befolkningen som ligger under the poverty line (mindre än 1USD/dag att leva på). Denna grupp uppgår i dag till 30 procent av den totala befolkningen. Gapet måste jämnas ut. Fördelas. Det finns ett asiatiskt sätt att le mellan meningarna som jag reagerat på många gånger när jag träffat folk från denna del av världen. De liksom förstärker varje konstpaus med ett leende. Den sedan länge i Indien boende Dalai Lama bemästrar denna konstart intill fulländning. Så infernaliskt effektivt. Du gillar en sådan person per omgående. Du kan inget annat, du är försvarslös mot detta leendets makt. Professor Vasanthi Srinivasan är insvept i en vacker traditionell sari och ler på det där underbart bedövande sättet. Hela tiden. Och däremellan säger hon bland annat att: • Befolkningsproblematiken (och därmed delvis fattigdomsproblemen) kommer att försvinna i takt med att fler kvinnor lär sig läsa. • Indien hoppade liksom över industrirevolutionen och gav sig istället direkt in i kunskapsrevolutionen. Därifrån kan man nu konkurrera industriellt. • Den asiatiska tigern ligger och vilar. Kalla istället Indien för Den Asiatiska Elefanten. ”Vi rör oss sakta men när det händer, händer det stora saker.” • Indien lider fortfarande av ”the colonial hangover”, det är den som säger att ”vita vet mer”. Men Indien börjar få tillbaka självförtroendet, i en rasande fart. • Indien lever inte ”in the present”. Utan i antingen ”the glourius past” eller i ”the wonderful future”. Mest i sistnämnda. • Sarin håller på att försvinna bland unga city-människor men den inger fortfarande respekt. Det är därför jag bär sari, säger professor Srinivasan och skrattar sitt klickande och kluckande skratt med pliriga ögon. Vasanthi Srinivasan säger att hon mycket väl känner till västerlänningars fascination för uråldriga indiska levnadsläror som yoga och ayur veda, läran om livet. ”Men indier använder det inte”, säger hon och ler på det där sättet så att jag börjar skratta även om det inte är något direkt roligt som sagts. ”Indier vill jobba och tjäna pengar och köpa färg-tv, hellre än att uppnå work/life-balance”. Bläddrar i den sparade söndagsbilagan från The Times of India. En av de bästa engelskspråkiga dagstidningar utanför UK och USA som jag någonsin läst. Mycket vaket, mycket skarpt. Söndasgbilagan Life! Inleder en ny serie denna dag, med vinjetten God in Gucci. Redaktören förklarar att ”The devil wears Prada when God is not in Gucci”. Det spirituella, närheten till det andliga, finns med överallt i Indien. Men som så mycket annat så delas andligheten upp i två versioner, en ”rural” och en ”urban”. Den urbane sökaren kallas i tidningen för metrospiritualist; dom har tagit på sig Armani-kostym och Gucci-skjorta men vill inte/kan inte lämna det andliga för den sakens skull. Under vinjetten God in Gucci ska olika kända metrospiritualister få komma till tals varje söndag. Först ut är styrelseorföranden i den globala familje-jätten Hinduja Group, Mr. S P Hinduja. S P skriver att han går med sina italienska designerkläder i tempel två gånger om dagen för att meditera. Han säger att det är bra för business. Det är bra för livet. Han avslutar: ”A true connect with the Universal Force will help solve all present world issues and conflicts”. Inget konstigt med det. Det är ju självklart. Men hur många metrospiritualister finns det i svenskt näringsliv? Hinduja Group är inne i investment banking, international trading, etc. men lever fortfarande efter grundaren, den gamle Hindujas valspråk: ”My dharma (duty) is to work so I can give”. Något för alla nyvakna svenska corporate social responsibility- tänkare att ta till sig och implementera. Spirituella företagsledare på Stockholmsbörsen… Det kommer. Snart. S Ramesh Kamur är professor i marketing och han säger att han bytt TV tre gånger de senaste femton åren. Hemma har han alla tre originalförpackningarna prydligt staplade ovanpå varandra. Indier slänger inte. Andrahandsmarkanden är enorm. Kalla hit Blocket! Mer än 60 procent av alla kapitalvaror köps på avbetalning. Allting finns i småförpackningar, småflaskor, lågprisvarianter. Jag har aldrig sett så små Kit Kat tidigare. Köper tre åt gången. Indierna börjar få pengar men inte så mycket i taget. Läser professor Kamurs bok ”Marketing and branding – the Indian scenario” och fastnar vid en faksimil av en Coca Cola-annons. Ett litet barn sitter vid vägkanten. Bredvid ligger en äldre pojke och en hund och vilar i skuggan – av två staplar Coca Cola-backar. Coca Cola är alltså bra för att få svalka… Än en gång knyter det sig i magen när jag tänker på detta väldiga land. Hur mår den där människan när han/hon vaknar på morgonen och vet att dagen ska användas till att få fattiga Indier att dricka Coca Cola? Hur slår ansvariga för Swedish Match ifrån sig empatin och medkänslan med det fattiga indiska stackare som de nu lär använda portionssnus? Hur mår anställda i läkemedelsindustrin när de prånglar ut lågprisvarianter av lugnande medel (jag provköpte tio valium för 12 kronor!) till detta fattiga men spirituella folk? Hur faen mår dom egentligen, dessa månglare? Har dom läst de vediska lagarna om livet? Eller skiter dom helt enkelt den tiggande indiska befolkningen i ansiktet? Jag får inte ihop det. Jag behöver en valium. Executive Global MBA from the Stockholm School of Economics. Vad gör detta mig till? En Global Nomad eller en Internationell Tattare? Läser A.A. Gill’s skarpa berättelser i ”Previous Convitions – Assigments from Here and There”. Utmanande, brittisk, smart och rolig läsning. En av världens bästa. Han skriver: ”For many, India is a destination too far – the poverty, the dirt, the toilets. But it’s one place you shouldn’t end up regretting you’ve never seen. It’s the most gorgeously complex country on Earth.” Professor Sourav Mukherjee talar om Indian corporate strategy och han förklarar att den indiska infrastrukturen måste förbättras, drastiskt, inom fem år. Annars kommer internationella storföretagen att hitta andra etableringsorter. (Politikerna var tvungna att satsa allt på landsbygden för att vinna väljare förra valet, därför eftersätts stadsplaneringen i Bangalore). Han säger att mjukvara och skönhetstävlingar blivit en stor indisk exportvara, huvudsakligen för att detta är business som regeringen inte förstår och kan lägga sig i. Studiebesöken på några av de största och mest intressanta industrierna i Bangalore (MindTree, 24/7 och Wipro) ger ytterligare att tänka på. MindTree är ett bolag med Silicon Valley-komplex, men visar att Bay Area-andan funkar varsomhelst i världen. En av grundarna, Partha, har hästsvans och vill tala långt hår med mig. Han säger att han ”admire” mina lockar och jag säger att jag beundrar honom också - som vågar. Långt hår ock kostym. Tänk att det fortfarande är en snackis! Av Sveriges mest inflytelserika under 40 – utsedda av en affärstidning nyligen - är det bara EN som har långt hår (finansministern). Kan inte låta bli att tänka på senaste formidabla Carl Hiaasen-boken ”Nature Girl” när vi besöker högeffektiva callcentret 24/7. I boken bestämmer sig en tilltänkt kund att ta livet av en av dessa telesäljare som ringer mitt i middagen och vill sälja nåt hon inte bett om. Undrar om någon vill ta livet av någon av dessa vänliga indier på 24/7 som lärt sig tala exakt den brittiska eller amerikanska dialekt som motsvarar det område de jobbar mot. Indierna som talar skottska är roligast. Ingen kan önska livet av dom. Solen låg vackert över Wipro’s harmoniskt anlagda innergård. Här råder den i Indien eftertraktade tystnaden, lugnet. Det blir ett bestående intryck. Kingfisher Airlines till Mumbai. Invånarna kallar fortfarande staden för Bombay. Varför ändra tillbaka till något när det nya funkar? Kingfisher-mannen Vijay Mallya började med öl och håller nu på att revolutionera lågpris-affärs-flyget i Indien. Han är Asiens egen Richard Branson. Pursers existerar inte. Flygvärdinnor ska vara kvinnor tycker Kingfisher-mannen och vem kan egentligen klandra honom för det? Värdinnorna kallas ”Flying models” och flygplanen för ”funliners”. Mumbai Times berättar storstilat att den indiska urformen för upplysning och kroppskunskap, yoga, har blivit trendigt bland Bollywood-stjärnorna. Den trenden har varit och vänt en gång i Hollywood och övriga västvärlden först. Och nu: tillbaka på brottsplatsen. Liksom som en nyhet från väst. Konstigt. Komplext. Indien. På NMIMS University i Mumbai lär vi oss det mesta om banking, finance, infrastructure, enviromental – and social issues in rural and urban India. Och en av veckans mest intressanta föreläsare är Biju Dominic som är CEO consumer branding på DMA Branding. Dominic arbetar mycket med neurological branding/marketing. Han säger att endast 1 av 10 by-pass-patienter verkligen ändrar sina livsvanor efter operationen. Men nästan 100 procent av de som tränas i terroristläger blir beredda på att dö dör sin sak. Förstår man hur detta går till kan man förstå hur man kan sälja vad som helst till vem som helst (på fem minuter!).. Jag vaknar sista morgonen under en hektisk vecka och tänker på de drömmar jag drömt om ett Indien jag snart ska lämna bakom mig. I alla fall för den här gången. För mitt inre ser jag en indisk pojke i femårsåldern vakna upp i ett av de nya medelklasshemmen i Mumbai. Han sträcker på sig och gnuggar sömnen ur ögonen innan han går in till sina föräldrar för att försöka tigga till sig en plats emellan dem, en kort stund bara, innan det är dags att ta itu med dagens bestyr i den stökiga staden. Sedan länge är pojken van vid att mamma har en betydligt vitare hy än både han och pappan. Någonstans känner han att det är konstigt men kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är. När han denna morgon försiktigt lyfter på täcket för att inte väcka föräldrarna tar han i panik ett steg tillbaka och skriker med uppspärrade ögon och pekar på sin pappa: ”Det ligger en vit man i din säng, mamma!” Pappan har börjat använda Fair & Handsome, blekmedel för män. Mer än 60 procent av hudvårdsförsäljningen i Indien består av blekmedel. Indier betalar över en miljard kronor om året för att bleka sitt vackra gyllenbruna skinn. Kvinnornas mirakelmedel heter Fair & Lovely. Nu är det killarnas tur. Försäljningen mot den manliga marknaden beräknas explodera och ytterligare öka försäljningen av blekmedel de närmsta åren. Väl hemma bland alla blekfisar i Stockholms innerstad blir jag uppringd av en exalterad vd för vitaliseringspalatset Yogayama på Östermalm. Hon tackar för hjälpen. Hon har fått ett enormt gensvar på det pressutskick som jag hjälpte till att skriva för några veckor sedan. Ett flertal svenska media ska komma och testa de nya ayur veda-behandlingarna. Den femtusenåriga indiska läran som har något som vi inte har. Ayur veda. Läran om livet. Läran om dig själv. Glöm inte att ta hand om orsakerna innan sjukdoms-symptom uppstår. Du duger, Indien. Precis som du är. Källor: Marketing and Branding – The Indian Scenario (Dorling Kindersley, India, 2007) av S Ramesh Kumar Lonely Planet India (2005) Fortune (magasin) 06/2007 Business Today (magasin) April 8 2007 Businessworld (magasin) 2 april 2007 www.hindujagroup.com www.timesgroup.com www.dmabranding.com www.simplymarry.com www.aseema.org Hi! Blitz (Kingfisher Airlines inflight magazine) 03/2007 Sunday Times of India , Life-edition, March 25 2007 Mid Day, Banalore on the move (dagstidning) 070326 Föresläsningar Indian Institute of Managemnet Bangalore (IIMB): Bl.a. professorerna Muralai Patibandla, Vasanthi Srinisivan, Ramesh Kumar och Sourav Mukherjee. Föresläsningar av diverse professorer på NMIMS University Mumbai samt föresläsning av Biju Dominic, CEO consumer branding, DMA Branding. Blue Sky Thinking – India, artikel, Monocle 02/07 http://www.hindujagroup.comhttp://www.timesgroup.comhttp://www.dmabranding.comhttp://www.simplymarry.comhttp://www.aseema.orgshapeimage_1_link_0shapeimage_1_link_1shapeimage_1_link_2shapeimage_1_link_3shapeimage_1_link_4
Indien både skrattar och ler.
Läs mer om Mattias globaliserings-bildnings-resa över jordklotet 2007 genom att klicka här.Tour.htmlshapeimage_3_link_0
Läs mer om Mattias globaliserings-bildnings-resa över jordklotet 2007 genom att klicka här.Tour.htmlshapeimage_4_link_0
 
 
 
Will Ferrell handlar också om Indien.
Gräset är alltid grönare...
Will Ferrell har också provat Brun Utan Sol.
Denna hittade jag på Åhléns. Vita vill bli svarta. (Och tvärtom).
En av de bästa Indiska affärs-magasinen.