Bryssel

Han kom in genom dörren som far rest

Av MATTIAS HANSSON

Skåning, svensk och – eh – europé? Ja, kanske. Men jag förstår inte riktigt varför det ska behöva vara på det viset. Det räcker väl med att vara skåning, så får resten bli någon sorts global bonus.

Sitter på trottoarcaféet Métropole utanför det anrika och av art noveau översållade hotellet med samma namn, i centrala Bryssel. Adressen är Place de Brouckére. Trappist-ölen är stark, söt och rund i smaken och varar att sippa på en hel kväll.

Försommarkvällen är mild och öm trots eftermiddagens regn. Runtomkring mig talas olika europeiska språk som jag inte alls förstår att tolka, till skånska, till svenska eller ens till europeiska (vilken våt dröm för alla EMU-förespråkare: en valuta och ett språk – ingenting skulle stoppa oss då).

Ju mer vi är tillsammans, ju längre vi glider isär.

För fyra år sedan skapade jag tillsammans med några vänner Magasinet Skåne som sedan dess utkommer på Allers förlag varannan månad. Underrubriken är Det Nya Goda Livet. Affärsidéen är mycket enkel och lyder: ju mer andra (EU, etc) vill att vi ska göra saker tillsammans, ju större behov får vi alla av att umgås i det lilla närområdet. Regionalism. Ju större och osäkrare världen blir, ju större behov får vi av en trygg famn hemma. Varumärket Skåne signalerar ”en trygg plats i världen” och det vill vi vara. Och läsarna gillar det. Vi finns fortfarande och kommer att finnas många år till. EU är de små regionernas möjlighet att växa sig starka.

Dagen efter kommer jag att gå in i det som ska bli en tre dagar lång föreläsning av den amerikanske varumärkes-gurun Marco Protano i en av konferenslokalerna på Métropole Hotel. Efter tre dagar kommer Herr Protano att avsluta med: ”Att om ni ska ta med er EN enda lärdom från dessa dagar, kom då ihåg vad Greatful Dead:s manager sa om sina skyddslingar”.

Jag bläddrar upp avsnittet i föreläsningsanteckningarna:

”The Greatful Dead are not the best at what they do, they are the only ones who do what they do.”

Precis så ser jag på Magasinet Skåne. Och så ser jag på mitt nya jobb som VD för den privata utbildningen Hyper Island. Varumärken med unikt innehåll. Det är då det blir riktigt spännande. Det är då du kan få lojala kunder, som alla de tusentals ”Deadheads” som turnerade runt med Greatful Dead och slog läger där bandet var just då.

Och först när vi tar tag i varumärket och tänker på vad det fylls med så börjar det leva. Magasinet Skåne vill tvätta bort Edvard Persson-stämpeln av Skåne. Hyper Island vill revolutionera utbildningsbranschen med en egen metodik för utlärning. Greatful Dead ville inte göra som alla andra och förbluffande ofta lyckades de med sitt uppsåt.

Rolf Gustavsson, välskrivaren från Svenska Dagbladet, kommer förbi en förmiddag och ger en crash course i EU på skånsk engelska. Ibland är det underbart med journalister som föreläsare. De är vältränade i att förklara komplicerade skeenden effektivt, på ett begränsat utrymme.

”EU styrs av jurister”, konstaterar Rolf sammanfattande. Han säger att man kan se EU som ett stort USA där juristerna i Bryssel styr, via lagar och stadgar, över 500 miljoner européer ute i ”delstaterna”.

Och huvudregeln är ”If it’s legal in one memberstate, it’s legal in all memberstates”. (Exception of the rule: If danger to public health is proven in the specific case).

That’s it. Det är EU. En gemensam reglerare av vårt sätt att leva och utföra affärer.

Låter rimligt.

Och jag tänker på alla de advokater, jurister och paragrafryttare jag känt. Av alla intelligenta människor som ibland finns på tillställningar man bevistar är det alltid tre kategorier som drar mitt största intresse till sig: psykologer, läkare och advokater. Känns som om man alltid har något att fråga dessa specialister om. Och de är ofta vänliga att svara. (Till skillnad från professorer, politiker och börs-vd:ar som oftare än tillbörligt skyddar sig bakom ”Jag-jobbar-inte-just-nu”-fasaden).

Skulle man byta ut sten, sax och påse och leka verklighetens spel så skulle läkare vara sax , psykolog påse och juristen skulle vara stenen som krossade dem alla. Juristen har något som vi alla garanterat vill ha och behöver någon gång i livet. Det finns dom, tro’t om du vill, som klarar sig utan psykolog – och läkare – hela livet. Men juristen har alltid jobb, i uppgång såväl som i motgång. Det är ett känt faktum.

I medie-stockholms ankdamm är det alltid en fröjd och komma in på en tillställning och se den allestädes närvarande Monique Wadsted, min favoritadvokat. Hon har för det mesta nåt smart att säga om det mesta. Denna kväll i Bryssel startar hon en mini-programserie i svenska TV8 som tyvärr inte går att ratta in på Métropole Hotel. Så som en sorts homage till Monique (det levande beviset på att vem som helst kan sätta sitt barn i Waldorfskola och ändå få ut en hel och ren unge i andra änden) går jag till Media Markt i centrala Bryssel och letar upp hyllan för köp-DVD, TV-serier. Söker en stund. Där! Där står den! Med engelska undertexter! Jag tar den!

Första säsongen av David E. Kelllys moderna mästerverk ”Boston Legal” med James Spader som ”Alan” och William Shatner (från Star Trek) som Denny Crane. Jag småspringer hem till hotellet och sätter i första DVD:n. Har sett de flesta avsnitten förut men när jag nu ser dom igen så slås jag av vilket dramaturgiskt mästerverk detta är och vilka fulländade karaktärer Alan och Denny är. Intelligentian och den smarta synismen har här sina främsta banérförare. Det är så smart gjort att det är roligt hela tiden. På den advokatbyrån är varje dag en fest.

Och EU styrs av jurister. Bra. Då är EU en fest jag vill bli bjuden till.

Dagen efter är morgonen nästan lite kuslig när jag öppnar mailboxen och ser ett brev från en gammal bekant som är på nya strapatser i arbetslivet och vill berätta om det. Han är skåning, Han är jurist. Han heter Denny. Denny Sterned. Han har allt.

På gatan utanför hotellet springer jag på en gammal kollega från Sveriges Radio. Ulf Gruvberg på P3. Musikälskare känner igen honom från bandet Folk & Rackare på 1970-talet.

”Då var vi här och spelade mycket. Belgare älskade svensk progg med folkmusik-inslag”, säger Ulf stolt.

Nu är han här på EBU-möte. European Broadcasting Union. En av alla dessa europeiska diskussionsklubbar som få människor förstår vilken nytta dom gör. Men det blir en trevlig resa för några av europas kvarvarande puiblic service-medarbetare. Några gånger om året. Ibland kommer det nåt bra ut av det. Eurovisionsschalgerfestivalen är ett gammalt EBU-trick. Förenade europeiska public service bolagen.

Några veckor senare träffar jag Ulf igen. I det regionala upplevelse-klustret Dalhalla i Rättvik. Se där – en region har skapat sig själv ett existensberättigande med ett gammalt kalkbrott. Längst ned på brottets botten spelar Anthony & The Johnsons upp till eftertanke denna första sommarkväll. Det är en ljuvlig tvåtimmarsorgie i djupsinne och popmusik. Ulf Gruvberg spelar in det hela för P3 Live:s räkning. Lyssna på konserten när du får möjlighet och få en bit av Dalarnas upplevelseindustri på köpet. En avfolkningsregion i utkanten av Europa har fått något nytt att samlas kring. En riktig kalkbrottssuccé långt från EU:s jursiter, men precis så som just de juristerna vill ha det. De får alltid som de vill.

Själv har jag jobbat intensivt de senaste åren med att göra Malmö till ett Moving Media City, ett sätt att hitta medie-unikitet i Öresundsregionen. Följ utvecklingen på mmmalmo.se . Nu hoppas vi på EU-bidrag…

Dagen efter hemkomsten är det dags för årets mest uppmärksammade europa-samarbete, Eurovisionsschlagerfestivalen... Vi samlas och tittar och förfäras och skrattar, några till och med hånskrattar, åt våra europeiska grannar. Tänk så nära, och ändå så olika. Fransosen har en uppstoppad tyg-katt fastsydd på axeln. Sångaren från Ukraina har ett glittrigt silvertorn fastsytt hjässan och vi skrattar inte ens längre.

Förutom Schyffert som garvar och säger att det är så vi ska se ut när vi invaderar USA. I Sverige förfärar vi oss ofta över de osmakliga amerikanerna. Men vad tror ni de tycker när de ser det här!? De har ingen chans.

Veckan efter säger han att han skrivit en stand up-line på just den grejen och att han måste gå tidigare från vår middag för att han ska sätta sig i bilen på en parkering och öva den innan han premiärdrar den på KTH-pub senare under kvällen. Den funkade och när jag ser honom köra den på scen på Söder ytterligare en vecka senare så skrattar alla och inser att det är precis så det kommer att gå till – det är Europa som kommer att ta över USA med sin osmaklighet och inte tvärtom. Det känns både osannolikt och lockande på samma gång.

Professor Marco Protano är som en parodi på en amerikansk fördragshållare. Han lever sig in i det han säger på ett sätt som är bra för åhörarna – han håller oss vakna – eftersom han kör en enmansshow under tre hela dagar. ”I-n-t-e-r-e-s-t-i-n-g”, avslutar han sina profetior med, men sammanfattar ändå bra när han förfinar Peter Druckers gamla sanning:

”The only purpose of business is to create and keep (profitable) costumers”. Näst sista ordet har Marco lagt till själv efter alla dot-com-äventyr på 1990-talet. Han använder roliga och spännande och trovärdiga case från Harvard Business School och han är lätt att följa. Han tycker att vi ska kunna Porters Five Forces utantill och att vi ska använda The Five C’s som komplement när vi analyserar varumärken: Category, Competition, Company, Customer and Consumer. Så från och med nu gör vi det. Vi är övertygade. I-n-t-e-r-e-s-t-i-n-g. Yes. Jag går rakt in i min nya verklighet som VD för Hyper Island och använder de nyvunna lärdomarna.

Thank you Marco. You’re like… ”wow”!

Professor Gideon Kunda är mannen du vill anlita när ditt förtag ska ut i världen. Han är Specialisten med stort S när det gäller organisations-kultur. Han säger ”Förändra inte!”. Kom inte in och tro att du ska göra om. Lär dig istället, förfina och förädla det som redan finns.

Jag vet precis hur det går till. Jag har varit där. Många gånger. Och vill aldrig vara där igen.

Jag har varit i de obildades tempel och sett underavlönade livegna praktikanter få ansvar för länders, regioners och ibland världsdelars samlade samvete. Jag har på nära håll kunnat studera hur intet ont anande underavlönade livegna praktikanter fått ansvar för stora världsomvälvande psykologiska markandskrafter utan att ens ha en aning om det och än mindre förstå de skeenden som rullats igång.

Jag har sett RIKTIG marketing, verkliga markandskrafter, lyfta från ogenomtänkta tempel av post it-lappar för att landa tryggt och säkert i miljontals tv-fåtöljer hemma hos intet ont anande tittare som någonstans innerst inne tror att det är någon från utsändande part som tar ansvar, precis som sossarna gjort i årtionden, men det är ingen som tar ansvar längre.

Ansvaret är ditt, ditt, ditt – och därefter kanske både makten och ärligheten. Men bara kanske.

Risken är stor att ansvaret vilar i famnen på en underavlönad livegen praktikant. Med största sannolikhet är det så.

Tänker på det när jag ser den åttaårige artisten Skånske Elias sjunga en Peps Persson-låt i finalen av TV4:s vårsatsning ”Talang 2007”.

Med Skånske Elias fick vår sydligaste landsända än en gång den reklam den hela tiden tycks tigga om. En regions-reklam som vill ha skåningar till självgoda (i detta fall lillgamla), driftiga och aningen för dryga för sitt eget bästa. En Edvard Persson-bild som fortfarande sitter djupare än en skånsk sockerbeta i det svenska medvetandet. En generaliserande bild av skåningar som stämmer lika mycket som att säga att alla smålänningar är snåla.

Du ser aldrig just en snål smålänning, en introvert norrlänning eller en – och-gud-förbjude! – vitsande göteborgare så kategoriskt återkommande göras till samma åtlöje.

Men folk älskar sin Edvard Persson-bild av skåningar. Och vi som, vare sig vi kan hjälpa det eller inte, är födda i Skåne spelar lite för ofta med i spelet. Det är bekvämt. Det är en roll vi trivs med och kan replikerna till. Men när vi börjar skicka in barn i förtrupperna!? I fjol var det den lille pågen från Svarte med Zlatan-låten och i år är det Skånske Elias i ”Talang 2007”.

Och det är ingen marketing-guru som styr det här. Det är lågavlönade livegna praktikanter på något produktionsbolag som med hjälp av post it-lappar på en white board formar vad vi ska se i de kommersiella kanalerna. Jag önskar man kunde hänvisa till cyniska tv-producenter men dom finns inte – det finns bara före detta lågavlönade livegna praktikanter som avancerat och fått ny titel. Det är dom som skapar dessa regionala ”figurer”. Det behöver man inte ha en enda poäng i Global Brand Strategy för att göra i den starkaste marknadsföringskanalen vi har – TV.

Det finns ingen laglig väg att komma tillrätta med problemet. Underavlönade livegna praktikanter har funnits så länge inom medievärlden nu att de är, om än ständigt utbytbara, att betrakta som permanentade i sin till synes obildningsbara omgivning. Och att ta frågan om skåningars utsatthet till högre rättslig instans är lönlöst. Fråga tandläkaren och artisten Dr Alban. Han gjorde juridisk sak av och fick mig åtalad (som ansvarig utgivare, Sveriges Radio P3) för att programmet ”Pippi Rull” vid upprepade tillfällen skapat satir över Dr Albans person, medelst röstimitation och dylika rättfärdiga instrument i kreerandet av just satir. Eftersom det var en förtalsrättegång användes för ovanlighetens skull i svenska rättssammanhang, en jury - precis som i amerikanska tv-serier. Precis som i ”Boston Legal”. Det enda bevismaterialet som fanns var sketcherna från ”Pippi Rull”. Radiosketcherna spelades upp från band i rättssalen. Det var ett skådespel att bevittna, från den åklagades skrank, en käranden som sitter och gråter och en jury som sitter och skrattar – åt bevismaterialet.

Jag blev friad. Givetvis. Märkligt vore annars. En fällande dom skulle göra det omöjligt för satiriker, skämtare och skojare att fortsätta skoja i Sverige.

Och på samma sätt skulle TV4:s ansvarige utgivare frias om någon skulle anmäla ”Talang 2007” för förtal av skåningar. (Däremot borde någon anmäla programmet för att det lyft upp buktaleri till erkänd underhållningsform igen).

En duktig advokat kan komma undan med (nästan) vad som helst.

Nu springer jag på Dr Alban nästan varje morgon på dagis. Han hälsar ofta glatt. Jag nickar artigt tillbaka.

Jag ser den lille åttaårige Elias spela med i det svenska folklustspelet ”Talang 2007” i rollen som ”Skånske Elias”. Jag ser förinspelat material som visar hur pojken bor och lever och det blir som att förflyttas till en annan dimension, utanför Skåne, Sverige och Europa. Jag förflyttas till mitt barndomshem på Östra Gränsgatan 24 i Skurup. Här bor lille Elias i dag. Hans föräldrar köpte huset av mina föräldrar. Jag ser honom sitta och leka i min brors gamla rum, där Andréas satt och övade trummor för att ligga rätt i takten inför nästa träning med sitt band Bjornafzelius. Jag ser garaget som pappa hade alla sina prylar i och som knappast gick att komma in i då när jag var liten påg och som nu är välstädat och ordentligt och där Skånske Elias nu har några kaniner i bur. Jag ser att det är förändrat men att ingenting har hänt på Östra Gränsgatan. Jag ser att här fostras nu en ny skåning till att bli…just det – skåning.

Bron har förenat Skåne med Europa. Detta har gjort regionen starkare än någonsin.

Allt har förändrats men ingenting har egentligen hänt.

Och just då ser jag Skånske Elias komma in genom ytter-dörren som min far rest.

Han går in. Och sedan ser jag honom inte mer.

Källor:

Rolf Gustavsson, föreläsning, ”Resent development in the European Community”

Prof. Marco Protano, föreläsningar (tre dagar), ”Global Brand Management”

Several case studies from Harvard Business School

Visit at the European Parliament, Visit and Seminars Unit, Brussels

Prof. Gideon Kunda, föresläsningar (två dagar), ”Managing Global Organizations – A Cultural Perspective”

Forbes.com. ”Branding (as currently practiced) Is Dead” by Regis McKenna

The Wall Street Journal Europe: ”How SAP’s globalization effort opened up a world of concerns” by Phred Dvorak and Leila Abboud