Sao Paolo tog mig ömt i handen och släppte inte greppet förrän jag bad henne
Av MATTIAS HANSSON
A-lokki-yondeeer/A big black cloud is a-coming down…”.
Jag sitter i en buss i Sao Paolo och tänker på Nick Cave. The firstborn is dead.
Det är regn och åska på väg in över landet.
Utanför bussfönstret är trafiken tät som sommarvass. Jag tittar ut på människor och på 300.000 Motoboys med fördelaktiga lån på sina cyklar. Alla tar trängseln med jämnmod. Det tjänar inget till att få ett Michael Douglas-utbrott. Inte i den här staden. Ingen skulle märka, höra dig skrika.
Bland sjutton miljoner är alla anonyma.
Och jag tänker på Nicholas Edward Cave. Han bodde i Sao Paolo under många år. Fick barn med en brasiliansk kvinna och skrev några verkligt vackra sånger här. Upprorsmakaren i honom måste ha gillat det brasilianska folkets inställning till auktoriteter, lagar och förordningar. Det är en viktig hörnsten när den brasilianska karaktären ska beskrivas. De kallar den själv för ”jeitinho”. Det är den vardagliga inställningen som färgar livet här och som en Bert Karlsson antagligen skulle beskriva som ”sunt förnuft”. Med lite ömsesidig jeitinho behöver det inte vara självklart att du får böter när polisen stoppar dig för att du kört i 180 mitt inne i staden. Polisen förstår din förklaring om att du är på väg till din dotters bröllop och om du inte får åka vidare (i 180!) så kommer du att missa en av de viktigaste dagarna i ditt liv.
Polisen låter dig åka iväg (i 180). Medborgare i samförstånd. Sunt förnuft. Jeithino.
Vi skulle mått bra av lite mer sånt i Sverige. Inte av det sladdriga sunda förnuftet, men av lite mer jeitinho, ett sociokulturellt betingat samförstånd som inte belönar fel men accepterar att allt inte görs på det officiellt påbjudna sättet.
Men kanske han gav blanka faen i det. Nick var nog mest begeistrad i den bedövande anonymiteten.
Och en plats han definitivt aldrig satte sin fot på var the Brazilian Mercantile & Futures Exchange, BM&F, avräkningsbörsen i Sao Paolo.
Innan vi går av bussen visar Andrea Maria Urioste med det vackra namnet bilder från sitt hemland och jag tänker att Punta del Este är en plats man måste besöka innan man kolar vippen.
Inne på BM&F står jag och tittar ner på säljarna på golvet med olikfärgade rockar som liknar sådana man tvingades ha på slöjdlektionerna i mellanstadiet. Dom skriker och vrålar till varandra i en aldrig sinande kakafoni. Säljer och köper livets nödtorft: socker, alkohol, utsläppsrättigheter… Dom har slipstvång.
Det är en fascinerande syn. Jag har sett det på spannmålsbörsen i Chicago förut men den latinska intensiteten gör BM&F till ett av de mest minnesvärda Sao Paolo-besöken.
Jag står uppe bakom pansarglaset på åskådarplatserna och tittar ner på säljarna och köparna som tjoar och hojtar, säljer och köper, och jag slås av det faktum att jag snart ska bli pappa igen och där nere på golvet ser jag en bild av barnuppfostran.
Vi fostrar in våra barn i sofistikerade levnadsmönster. Som att inte skrika om du vill ha något. Du ska betvinga den naturliga impulsen, ta dig i akt. Skrik inte mitt barn. Skrik inte!
Därför kan det vara så befriande att drömskt stå och se traders på golvet på BM&F göra det förbjudna; som om de pruttar och rapar vid matbordet när kroppen så kräver. De skriker för att de vill ha något. Eller bli av med något. De välkomnar impulsen varje dag. Därför avundas jag dem deras arbete.
Men tekniken tar över. Om fem år är handlarna på BM&F borta. Fördrivna av IT. Impulsen ska betvingas igen. Plötsligt känner jag en stor sorg över det.
Du kan starta ett bolag i Brasilien (utan något aktiekapital alls) på ett dygn, men det tar fem år att lägga ned det. Byråkratin har en omvänd ordning här. De flesta entreprenörer jag känner skulle uppskatta denna ordning mer än den i Sverige rådande.
Det är också mycket enkelt att registrera varumärken här. Den för oss svenskar ovanliga professorn Ligia Maura Costa berättar att brasilianska entreprenörer är så vana vid förändring (eftersom förutsättningarna för dem ändras ständigt) att de är mycket snabba på att ändra kurs. Ta ut ny riktning, om det skulle behövas.
Ligia Maura Costa är ovanlig för hon spelar på sin kvinnlighet. Sexig. Smart.
På väg till det framgångsrika och superspännande företaget Natura funderar jag på jaktkamraten i Skåne som på väg hem från en halvt misslyckad bockjakt i höstas berättade att ska börjat arbeta med ett svenskt kosmetikabolag. Nu vet jag att han borde åka till Natura och träff pr-chefen Paula Noschese för att lära sig ett och annat om relationer. Försäljning kommer i andra hand. Paula säger att just nu använder Natura kosmetika för att bygga relationer, i framtiden kan det mycket väl bli något annat. Relationerna kommer först, så länge de är lönsamma och det är de.
Natura har en anställd kvinna som mäter ”energin” i de olika rummen på fabriken och i kontoret. Behövs energin justeras sätts det in magisk kristall i rummet. Det är viktigt med rätt energi, viktigt att förstå relationerna med och mellan anställda och kunder. Jag föreslår att IFL borde ha en energi-chef anställd.
Paula berättar entusiastiskt. Vi får fika. Hennes presentation förflyttar mig tio år tillbaka i tiden till området South of Market i San Francisco och alla de stora idéerna om hur man bygger bolag som formades där och kring Fast Company och Business 2.0. Jag kan inte motstå den fördjupade viljan av att göra något mer än att bara tjäna pengar, samtidigt som man tjänar pengar. Filosofisk business. Jag vill vara med! Paula säger att det händer att de anställer internationella MBA-studenter. Men då måste jag lära mig det obegripliga och ogreppbara språket portugisiska. Här vill jag jobba. Jag skulle kunna jobba dygnet runt här. N-a-t-u-r-a.
Men det är klart. Här måste du som tidigare nämnts vara beredd på snabba förändringar. Osäkerheten i landet befästs med att över 40 procent av väljarna byter sida varje val. Inget är beständigt. Allting flyter. Som Amazonasfloden.
Även om den brasilianska ekonomin (tillväxttakt, GDP) går förbi storekonomier som Frankrike, Italien, Tyskland och Storbritannien inom trettio år så tycker många av de viktiga ekonomiska tänkarna i Brasilien att B:et borde försvinna ur BRIC-formationen. De andra (Ryssland, Indien och Kina) har ett enormt försprång och ett driv som tappats i Brasilien. Det finns en känsla av tappad sug över den brasilianska ekonomin just nu. Självförtroendet sviktar. Och inte blir det bättre av att hela tiden jämföras med de största. Det stressar. Det är inte rättvist.
Utlåningsräntan hos bank är ofattbara 140 procent! Så gissa varför Brasilien inte växer? Den ekonomiska infrastrukturen försinkar tillväxten. Brassar sparar innan de köper. Men – om/när lånemarknaden öppnas så kommer ekonomin att blomstra. Men först måste alltså ränta-på-ränta-systemet försvinna. Lyssna, Lula!
Professor Hastings hade ett annat, mycket tilltalande, sätt att beskriva situationen på. Han drog en vits.
”Två män blir jagade av ett lejon i Afrika. De springer för livet. Plötsligt stannar den ene och plockar upp ett par joggingskor ur ryggsäcken. Den andre frågar:
- Du tror väl inte på riktigt att du kommer att springa snabbare än lejonet nu?
- Nej, man jag kommer att springa snabbare än du.”
Brasilien löser akuta problem underhand, men de stora jätteproblemen förblir olösta. Jagar landet med sitt gläfsande gap. Det tär att alltid vara jagad. Inte minst på självförtroendet.
Jag lyssnar på Nick Cave och precis när jag skriver det här sjunger han ”She had a heartful of love and devotion/She had a mindful of tyranny and terror”. Sången heter ”Do you love me?”. En fråga som världen nu sjunger riktad mot Brasilien. Vill du vara med Brasilien? Vill du vara med och leka i sandlådan, med min BRIC?
Kom med och lev upp, eller stanna där du är och ruttna.
Hastings visar dock på en strimma ljus av hopp i horisonten bak detta väldiga land.
Vi har sol, säger han. Och vi vet hur vi ska använda den. Solen kommer att bli vår biljett ut ur misären. Solen kan ingen ta ifrån oss, den ska vi lära oss bemästra, använda och leva av. Du kan ta arbetsglädjen ur kineserna, skövla ryssarnas skogar och fylla igen indiernas malmgruvor. Men du kan aldrig ta solen ur brassarna.
Den som inte fascineras av flygplan har en skruv lös. Men inga skruvar sitter löst när planen lämnar den enorma Embraer-fabriken utanför Sao Paolo. Jag blir som ett barn igen och minns hur häftigt det var med flygplan då. Hur jag ritade flygplan och drömde om att få åka med. Någonstans. Bara flyga bort. Med ett plan.
Att tillverka flygplan är i mångt och mycket ett rent hantverk. Det mesta görs för hand. Inget lämnas åt slumpen och det är ju mycket skönt att se med egna ögon.
Men ängslan finns där ändå, inte minst efter 9/11. Jag frågar vilka effekter ”the war on terrorism” haft på Embraer. Till min förvåning lyser den hårt tuktade försäljningschefen upp i ett pressat smajl som han snabbt kväver. Han svarar sedan korrekt att terrorism-nojjan i världen egentligen bara gjort att Embraer säljer mycket mer privat jets nu. De som har råd att köpa ett sådant plan gör det nu för de vill inte tillbringa två timmar i säkerhetskontrollen varje gång de flyger.
Passagerarna till dessa privat-plan är ofta också ägare till detsamma och de vill känna sig som hemma. Därför gör BMW inredningen.
Vi får en liten förgylld flygplansnål att sätta på kavajslaget och jag tänker vad glad Erik ska bli när han får den och jag får en till av Professorn och han kommer antagligen att bli ännu gladare för två. Och det blir han. Mycket glad. Bästa presenten, tycker han när jag kommer hem några dagar senare. Den uppstoppade pirayan från Amazonas vill han inte ha på sitt rum för den är för läskig. Men flygplan och små pojkar hör ihop. Därom kan ingen tvista.
På bussen läser jag Per Gunnar Evanders sensationella bok med den magiska titeln ”I min ungdom speglade jag mig ofta”. Den borde alla läsa. Det tyckte jag just då och där. Och det tycker jag även nu när jag ägnar den en rättvis tanke.
Johnson & Johnson driver en jätteanläggning för produktion av hygien- och sanitetsprodukter utanför Sao Paolo. Bara storleken är imponerande.
Tandborstar, bindor, plåster.
Av de 112 miljoner kondomer som gör här varje år säljs 80 miljoner i Sydamerika. Resten doneras till Afrika.
Denna fabrik gör också 712 miljoner kilometer tandtråd varje år. Inbillar mig att 700 av dessa miljoner kilometer går till restauranger i Brasilien. Det är mycket vanligt att det sitter en rulle tandtråd bredvid tvålkoppen på restaurangtoaletten. Och det kan verkligen behövas efter att ha ätit någon av de goda biffarna på klassisk brasiliansk köttrestaurang. Kanske går de andra tolv miljoner kilometrarna till Afrika. Vad vet jag om sådant?
Precis när man sitter och väntar på att exempelvis en vits ska lätta upp stämningen i det dåligt luftkonditionerade rummet släpper vår värd från Johnson & Johnson bomben:
”Vad har amerikanska fotbollsspelare närmst huden? Billiga Baywattch-brudar? Nej, bandage från Johnson & Johnson”.
Just då passade det bra att skratta åt något sådant. AC:n antagligen ur funktion.
Den lättsamma stämningen sprider sig i hettan. Michanek frågar om det inte kan anses tvivelaktigt, ur en kommersiell synvinkel, att sälja både kondomer OCH blöjor? Svaret kommer blixtsnabbt. ”Vad ni inte vet är att vi gör små, små hål i varje kondom”. Vi kan skratta igen och det är skönt.
Två viktiga saker jag lärde mig och som jag sannolikt kommer att ha stor nytta av i den sociala interaktionen med medmänniskor de närmsta åren är 1) vikten av att slipa varje strå på en tandborste runt och mjukt. Annars skulle vi förstöra tandköttet något alldeles i onödan. Samt det som Jens kunde upplysa om i en paus att 2) trosskydd från Johnson & Johnson används av Vasaloppsåkare för att torka bort snor och svett från ansiktet. De tejpar hel enkelt ett trosskydd på underarmen och torkar sig med detta under loppet. Den enastående uppsugningsförmågan gör att åkarna slipper de förargliga istapparna från kroppsöppningarna i ansiktet.
General Johnson och hans fru (”& Johnson”) började göra egna plåster och förband till de skadade mannarna. Så tillkom miljardindustrin Johnson & Johnson. Professor Luiz Carlos Di Serio använder gärna exemplet Michael Dell. Han började bygga datorer till en kompis. Och sedan var det en kompis till som ville ha en. Och sedan tog det bara fart. Michael Dell slutförde aldrig sin utbildning utan gjorde så som han tyckte var bäst: The Dell way. Det mesta tyder på att all bra business startar så, ur den gamla devisen om att nöden är uppfinningarnas moder. Det visar sig snart att den också är kapitalismens moder. Men i väntan på den där briljanta idén kan det ju aldrig skada med lite utbildning, påfyllnad i hjärnkontoret. The IFL way.
Professor Lozardo gav en något att tänka på när han konstaterade att det bara fanns en endaste enkel anledning till att Sovjetunionen föll. De var fattiga. Det gick inte längre. De skulle förbliva fattiga. Det var dags för nyordning. Ingen vill vara fattig så länge det finns rika. Men vad kommer att hända med Kina i ljuset av detta? För första gången i världshistorien kommer vi att husera rika kommunister.
Vilken skåning som helst borde vara stolt över ett bolag som heter Scania och det är jag också. Och när vi sedan åter landat i gamla Svedala (ligger i Skåne, mellan Malmö och Skurup) berättar affärspress att Volvo gått om Scania på den viktiga marknaden Brasilien. Då blir jag lite besviken och hoppas att dom tar upp kampen, med den där härliga Gripen i fronten. Det kommer att ordna sig Scania, jag lovar. Bara ni kämpar på och använder er av kraften från den skånska Grip ni gjort världsberömd.
Arbetarna i Scania-fabriken är gulliga i sina små vita skjortor. Det är alldeles tyst inne i fabriken. Tung industri - mycket tyst. Men varför har de ingen musik på? Om jag finge bli DJ på Scania för en dag skulle jag spela vad som helst av M Ward, Lambchop och så nya Ricky Lee Jones. Det skulle bli en trevlig stämning där då.
Hade jag vågat och trott att det skulle ge någon utdelning skulle jag fråga den formgjutne svenska chefen om det skulle gå för sig. DJ Hansson. Bara en endaste ynka dag. Nick Cave skulle få sjunga ”Into your arms” som sista dansen.
Mest av allt skulle jag vilja be om att få ta över det roligaste jobbet i fabriken. Att få vara den som vrider om nyckeln i varje ny bil.
Första vridningen. Vilken lycka.
Men det är glömt när jag kommer hem igen. Det är ju helt orealistiskt. Så tankarna virvlar iväg kring Sepultura och Guds Stad och Apocalypto men det tjänar ju ändå ingenting till.
Häri ligger problemet: Brasilien är världens största exportör av kaffe. Men Tyskland är största på frystorkat kaffe.
Brasilien är Brio och Tyskland är PlayStation. Steget-efter-trots-kvalitet.
Mercusur är i upplösning. Ingen verkar vilja vara med längre.
Brasilien har sträckt ut handen mot världen, som ömt tagit sitt grepp om landet. Nu vill världen släppa taget. Och Brasilien håller kvar en stund, pliktskyldigt, innan hon släpper greppet, samtidigt som det dåliga självförtroendet hos den som en gång inget hade sprider sig och förgiftar den vackra kroppen.
MH070319
Källor:
Globalization – A very short introduction, Manfred B. Steger (Oxford University Press, 2003)
Brazil (Lonely Planet, 2006)
A Cultural Approach to the Brazilian Character, föresläsning, professor Marina de Camargo Heck, Fundacao Getulio Vargas-universitetet, Sao Paolo 070226.
International Trade in Brazil & Regional Agreements: Legal Aspects, föresläsning, professor Ligia Maura Costa, FGV, Sao Paolo 070226.
Social, Political & Economic Dimensions of Doing Business in Brazil, föresläsning, professor Kurt Von Mettenheim, FGV; Sao Paolo 070227.
Banking in Brazil, föresläsning, professor David F. Hastings, FGV, Sao Paolo 070227.
Supply chain in Brazil, föresläsning, professor Luiz Carlos Di Serio, FGV, Sao Paolo 070301.
Global Capitalism: Where Do We Go From Here?, föreläsning, professor Ernesto Lozardo, FGV, Sao Paolo 070301.
Marketing in Brazil and It’s Realities, föresläsning, professor Luis Herique Pereira, FGV, Sao Paolo 070302.
Studiebesök på: BM&F, Natura, Embraer, Johnson & Johnson, Sebrae, Svensk-Brasilianska Handelskammaren och Scania.
Brasilien lärde mig mycket.
Nick Cave på väg ut för en kaffe på bankstråket Paulista.
Alla vill ha privat jetplan från Embraer.
Lambchop.
